The traffic jam
cp-väder!
kallt ute äre, kaya sover och drömmer.
Har ingen lust till något idag faktiskt,
orkar inte ens röka!
Skulle bara vilja gosa ner mig i sängen igen,
och ligga där tills de blir mysigt ute med.
blä blä blä för Sverige.
PoK
minnen
Det kommer dagar då man tänker tillbaka på det förflutna,
då man inser hur mycket saker det har hänt sen "förr".
Saker som man inte kan föreställa sig ens.
Att så mycket kan hända på sådan "kort" tid.
Känns som att vissa saker var för bara ett år sedan.
Fast i själva verket var det flera herrans år sedan.
Minnen ♥
Blind to you haterz
fuck it
du krossade allt på mindre än en sekund
heaven is a place nearby
Chilldag, ner till johanna och träffa pluttisen, otroligt söt!
Blev pizza med carro senare, mycket gott!
Sen gjorde vi både det ena och det andra,
tills vi insåg. vi måste till donken för att få paj och milkshake!
höhö, tjatade på Erkki 2 timmar att han skulle köra oss,
slutade med att vi gav upp. Bad mamma köra,
så vi fick dedär lilla extra vi behövde;D
nu blir det sova, grejjer att fixa imorn,
upp 9? nej tack! men måste man så måste man!
Jag ser dig på ett sätt, som ingen annan ser dig.
Marijuana
Mayhem
Carro bad mig uppdatera bloggen,
och då blir ju mitt svar här.
Jag har absolut ingenting att skriva.
Helgen var chill,
fredagskvällen blev med Jk ett tag, film.
sen bar det av in till Uppsala och hämta baby.
Lördagskvällen spenderades hemma hos Carro,
var chill, Drack öl och vita pantern, inget carro gilla dock.
Men vi ska nog lära henne älska den ;)
Jaja, käk nu snart sen ner till lilltjejen och se på skräckis,
vilket börjar bli en vana att göra på kvällarna.
PUSS
how i wish you were here
careface
då är frågan, ska jag skratta eller gråta?
a night at jensen
nyss hemkommen från cärrow, tredje dagen på rad som vi kollat skräckisar, haha.
kan informera om att the hills have eyes suger kuk! sämsta filmen på länge.
idag fixade lilltjejen mina naglar, javisst. Emelie goes tjejig, haha.
innan jag drog fick carro lite porrbilder, haha. ganska sjukt med tanke på
att vi bara kollat skräck, så tanken slog oss ju lite att det var någon psykopat.
Imorn blire krogen och sådära,
fira angelica som fyllde 25 i ondags, hehe, käääärring:D
men aa, saknar v galet.
Och söndag närmar sig, 1 år.
ily :*
jallabye
i do miss you
Händer inte mycket i mitt liv.
Har flyttat hem till min mori igen, skaffat mig en liten pluttis (som inte är en plutt),
och jag försöker leva livet till fullo.
Jag saknar dock min min min.
vill tillbaka till mitt hem, till grabbarna, och till Nathali.
Vill kunna springa ner till centrum, bara några minuter innan det stänger, för att handla något onödigt.
Jag har iaf Caroline här som underhåller mig på dagarna, glad att hon inte lämnat örsa än.
Dagarna flyter på, snart 1 år sen älskade jim gick bort.
nu blire en cigg för att sen kanske dra igång en film eller så.
ily :*
jallabye!
keep going
Lättare sagt än gjort.
Försöker ta nya tag, försöker orka.
Jag vill bara att allt blir som förut igen,
då det fanns en liten gnutta lycka i livet,
känns som om allt är bortspolat.
Går inte en dag utan att jag tänker på dig min älskade jim,
älskade älskade jim söderberg.
asdf
JAG SAKNAR DIG OCH VILL ATT DET SKA VARA SOM FÖRUT!
fett med tankar
Jag gör det inte med nöje, och det hoppas jag att du vet.
Jag gör det för bådas bästa, även om ingen kommer gilla det.
Jag kommer sakna din närhet, och jag kommer sakna att skojbråka på kvällarna.
Jag kommer sakna allt vi gjort, alla promenader vi tagit, alla gånger vi tvättat ihop,
handlat ihop, skrattat ihop, och gråtit ihop.
Vi har gjort mycket saker i dendär lägeheten, jag vill verkligen inte lämna dig älskling.
Men någon av oss mår dåligt om jag stannar, inte ett med ett leende jag skriver dehär,
det är tårar i ögonen, och jag önskar bara att jag gjort ett bättre val.
Jag önskar att jag inte hade släppt in honom i mitt liv, för då hade det aldrig blivit såhär.
Men nej, det är fel det också. För han fick mig att känna lycka också,
vissa gånger väljer man fel väg, känns som om jag har gjort det nu.
Jag... jag känner mig tom, finns inget att säga..
förlåt, det är det enda jag får fram.
mycket tankar
Och mycket blandade känslor, jag gråter och skrattar.
Känner mig helt tom just nu, även fast jag känner lycka.
Dehär ska vara fint, kanske därför mina tårar rinner?
Och TACK för att ni lyssnar och försöker förstå,
speciellt tack till en person, som jag känt oooj så många år,
Som faktiskt vet hur det är. du betyder lika mycket som alltid. tro mig
a la örsundsbro
taggar till Örsundsbro idag, och där får man minsann träffa den efterlängtade
Caroline :).
Vet inte om det var bra eller dåliga "nyheter".
Vet bara att jag inte kan behålla dig, hur mycket jag än vill.
<3!
let it rain
varför kan jag inte bara glömma dig?
ily
jag älskar dig
- En gång i tiden var du min, men nu är du bara en dröm
jag ser oss ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund
men jag vaknar upp i min ensamhet i vårt så kallade rum
vill bara somna om igen och vakna upp i min dröm
vad som än händer, och vad vi än säger. så glömmer jag dig inte.
du betyder för mycket för mig, och jag kan inte bara släppa dig.
trodde aldrig det skulle komma ut, men ja. jag älskar dig
Wavin´ flag
skriver inte blogg längre, för det finns inget att skriva.
jag är kär, som säkert alla redan vet :).
men i en jubelidiot som dem flesta faktiskt också vet.
gah, kärlek är inte min grejj, har aldrig varit, och kommer aldrig att vara.
mitt liv i allmänhet flyter på, tar en dag i taget helt enkelt.
when i get older i will be
stronger they'll call me freedom just
like a wavin flag
and then it goes back
and then it goes when i get older i will be
stronger they'll call me freedom just
like a wavin flag
and then it goes back
a oh a oh a oh
when i get older
when i get older
i will be stronger
just like a wavin flag
flag flag
just like a wavin flag
saknaden är stor
Vår son Jim föddes med transposition. Han hade även hål mellan kammrarna samt en förträngning i lungpulsådern. När jim var en dag gammal fick vi åka till Uppsala och göra en sk ballongsprängning i avaktan på den stora operationen. Det var en tid av mycket oro. När Jim var 10 månader hade han vuxit till sig för den stora operationen. Han oprerades i Uppsala enligt metoden Mustart dvs man byggde om och ledde om blodet i hjärtat med en sk patch. Den första opreationen misslyckades, Jim var nära att dö. Man upptäckte till slut att patchen man gjort hade ett veck så det var stopp i den. Efter ett dygn gjordes operationen om med lyckat resultat. Det var naturligtvis en stor påfrestning för kroppen med 2 st så stora operationer på så kort tid. Jim låg i respirator i 4 veckor. Efter ytterligare några veckor repade sig Jim och vi fick åka hem. Jim var väldigt orolig som liten, skrek mycket och hade svårt att sova. Han sov sin hela första natt när han var 5 år. Vi märkte ju under åren att det var något speciellt med Jim. Han har två äldre bröder så vi hade att jämföra med. Psykologer och specialpedagoger kopplades in via dagis. Flera lärare som Jim haft tyckte inte heller att det stämde. Det visade sig också ett par år senare då Jim utreddes på nytt att man kom fram till diagnosen adhd. Han hade också inslag av asberger. Jim hade jobbigt, han ville så gärna vara som alla andra, han visste vad som var rätt och fel och hur man skulle vara, men hade inte alltid den förmågan. Hans största svårigheter var impullskontroll, stora koncentrationsvårtigheter samt hyperaktivitet. Jim krävde stora resurser från oss föräldrar och samhället. Han fick kämpa sig igenom hela grundskolan, fick byta skola 6 ggr på 9 år. Det var vanlig skola, särskola samt olika specielaskolor för barn med adhd. Ingen tyckte att dom klarade av Jim. Han har verkligen blivit illa behandlat av skolväsendet. Vet inte hur många skrivelser vi gjort till olika myndigheter, så att Jim skulle få rätt hjälp. Det var otaliga möten med psykologer, huratorer, habilitering och olika specialpegagoger, som alla hade sin egen uppfattning om vad som var bäst för honom. Jim förde ofta sin egen talan på dessa möten, han älskade att diskutera och hade stor social kometens, han var så klok våran Jim. Han sa en gång när han skulle byta skola igen att han "kände sig som en engångsartikel som man bara kastar bort" när det inte passar. Jim gick ut grundskolan utan betyg i något ämne, han fick ju aldrig chansen och tiden någonstans. Efter grundskolan provade Jim på olika praktikplatser man han tröttnade fort, hade ingen uthållighet. Jim gick en kurs för att ta truckkort, vilket han lyckades med. Han var så stolt över det, vi också. Det slutade med att Jim fick praktisera hos pappa som jobbar som lastbilsschaufför. Där fick han mycket anvdändning av sitt truckkort. Jim fick också en pacemaker när han var 10 år. Den framkallade mcket ångest hos Jim, då han var rädd att den skulle stanna. Pacemakern fungerade, men det var mycket kontroller och bandspelarekg under åren som följde. När jim var 14 år fick han plötsliga svimningsattacker, vilket ledde till ännu fler kontroller och olika behandlingar. Man kom till slut fram till att detta inte berodde på hjärtat utan var ett resultat av panikångestattacker. Attackerna avtog efter ett par år, och hände bara någongång under det senaste året. Jim började köra motocross när han var 4 år, men vid 11 årsåldern började orken tryta och han var tvungen att sluta. Tänk att vara hyperaktiv i hjärnan men men ej ha förmågan fysiskt. Det blev Jims stora sorg, han älskade sin cross. När jim var 15 år drogs han till fel umgänge, han började röka hasch. Han mådde bra av det, sa han blev lugn. Det var nog en sorts självmedicinering. Jim hade ju provat de medicinger som fanns att tillgå för sin adhd, ingen fungerade. Samtidigt kände han en tillhörighet i det här gänget, han fick vara den han var. Vi föräldrar kunde naturligtvis inte acceptera detta. Tog kontakt med familj och individ i Västerås där vi fått mycket hjälp. När Jim var 17 år behövde an komma bort från Västerås ett tag för att bryta det här. Han ville det själv, vi bad om hjälp från Smedjebacken. Ett hem för ungdomar med lite olika problematik. Där fanns olika aktiviteter att göra, bla åkte dom motocross ibland på en skogsbana som låg i närheten av vamiljehemmet. Torsdagen den 23/10-08 var Jim på Västerås sjukhus och fick en ny pacemaker, batteriet i hans gamla var slut. Det gick bra med bytet och Jim åkte tillbaka till familjehemmet. I smedjebacken var det crosstema på programmet och vi beslutade att Jim återigen skulle få börja köra, nu på motionsnivå. Efter överläggande med läkare var det bara att köra igång. Den nya pacemakern skulle ställa in sig efter arbetsförmågan. Den 24/10 var vi och köpte en Yamaha 250f. Jim visste det, han ringde hela fredagen och frågade- pappa pappa kommer du med crossen imorgon? Jag lovade att vara där till klockan 11.00 lördagen den 25/10. Jim satt i soffan och väntade när jag kom, han strålade av lycka "äntligen var är crossen?" Vi gick ut till släpkärran och tog ner hojen, han hoppade upp direkt och startade, ögonen lyste på honom, såg att han var överlycklig. Han provade de nya stövlarna och sa "det är precis såna jag ville ha". Alla på hmmet skulle ut senare på dagen och köra. Själv var jag tvungen att åka på ett möte med jobbet. Jim ringde sin mamma och tackade för sakerna, sa att han mådde så bra, och att han skulle ringa senare och tala om hur det hade gått under dagen. Jim ringde aldrig någon mer gång. Klockan 14.13 den 25/10-08 efter 7 minuters åkning rusade hans hjärta upp i 270 slag i minuten. Han påträffades liggnade på magen med crossen över sig. Alla upplivningsförsök var förgäves. Läkarna säger att han dog på några sekunder. Jim fick bli 17 år. Vid ett möte någon vecka senare med Jims läkare visar dom i en bok att detta var ett skolexempel på vad som kunde hända om man var opererad på det sätt som Jim var. Jim dog av hjärtflimmer. Vi blev chockade av beskedet, hade aldrig hört talas om att något sådant kunde hända. Jim hade aldrig visat tecken på att ha hjärtrusningar så detta gick inte att förutse. Vad vi däremot visste var att den ena kammaren var i lite sämre skick, så för eller senare hade det troligtvis behövts en transplantation. Det kanske låter som att det bara var elände med Jim när man berättar om honom, men så var det absolut inte. Han gav oss så mycket. Vi älskade våran Jim. Han var en underbar kille, så levnandsglad, humoristisk, godhjärtat och med stor empati. Han lämnade ingen som träffade honom oberörd vilket visade sig på begravningen. Det kom över 200 personer som ville ta farväl av Jim. Många ungdomar, Jim hade ett större nätverk än vad vi kunnat föreställa oss. Det har nu gått drygt tre månader sedan Jim dog, tomheten och saknaden är total, dagarna går upp och ner, man bara finns. Vi kommer nog aldrig att känna någon riktig lycka igen.
tagit från dennie
i do miss you
känns som om jag gett upp allt nu,
jag saknar jim dag ut och dag in.
jag vill inte göra något längre, känns inte som om jag ska få ha kul..
När jag försöker ha kul, slutar det oftast med tårar.
Fan jim, ge mig styrka till att orka igen.
Visa att du faktiskt finns här hos mig..
du är sjukt saknad min vän, min bästa vän.